Super Singel Snigel Och Juletider...
Den här gången har jag, konstigt nog, inte haft stor julstress. Alla klappar är köpta och födelsedagspresenterna oxå. Bra och lagom kul att morsan och syrran fyller år 15 och 16:e december. Bra planerat där .
I år har jag inte köpt dyra eller exklusiva julklappar. Jag har helt enkelt inte haft råd. Det är jobbigt och bo själv i en tvåa med endast dammråttor som sällskap samtidigt som man pluggar på ams utbildning och lever på bidrag.
Har varit i stan idag med morsan, syrran och hennes lirare och shoppat lite kläder. Vart en vit skjorta, kort svart, kort kjol och ett linne som jag ska tydligen få i julklapp. Nu måste jag köpa en svart slips bara. Åh, fan vad "emo" jag kommer att bli. Jag tänker inte bli emo. Jag tycker iofs den stilen är ganska gullig och snygg, men nej tack! jag tänker ha min egen stil, blandat med inspirerat av vad jag vill. Varför ska folk vara så jävla besatta av och sätta stilar i "fack"?
Okej, jag har bestämt mig. Jag ska lägga allt som har med män och pojkar på hyllan ett tag. Det får mig knappast och må bättre vare sig de är nice eller jerks..
Nu har jag träffat en urgullig kille. Snäll, rolig och kan spela gitarr. (vilket, ni som känner mig, vet att det är nuförtiden ett krav som jag ställer när det gäller boys.. haha..) En kille som skulle faktiskt kunna få mig o må riktigt om jag bara gav med mig. Men.. Jag vill inte.
Det klickar inte. Jag känner inte mina fjärillar. Mina knän blir inte svaga. Jag blir inte ens fjårtis fnittrig.
Jag blir arg på mig själv, jag menar, killen är ju faktiskt helt okej!
Kanske jag inte nöjer mig med okej? Jag va ju intresserad i början? Gick allt för fort?
Allt går för fort.
Jag känner mig jätte hemsk. Jag ville verkligen att det skulle funka.. Men just nu orkar jag inte engagera mig i allt som har med kärlek och relationer och göra.
Jag ska vara ärlig:
Jag är nysingel till och börja med, jag läker fortfarande efter ett ganska långt förhållande, och vi bodde faktiskt ihop i nästan ett år. Vi hade börjar bygga upp ett liv och en framtid tillsammans.
Jag träffade en snubbe en kort tid precis efter uppbrottet med min dåvarande pojkvän. Eller nej, jag träffade flera... Vilket tyder ganska tydligt på att jag vill leva fri som fågeln och vet inte om jag klarar av nå seriöst.
Men i helhet.. allt går för fort... Det gick för fort och det känns som om intresset har runnit ut.. for now..
Dessutom vart jag en gång i tiden lite betuttad i en snubbe, som det sket sig med. Kanske inte vara riktigt betuttad men han var lite min "räddare" när jag precis dumpat snubben. Jag behövde nån annan och lägga tankarna på för att gå vidare. Jag va jätte sårbar och splittrad. Jag var jävligt ostabil i psyket och visste inte ens själv vad jag ville. Men jag la helt enkelt tankar på honom, men inte riktiga känslor.
Nu tycker jag killen verkar va en mupp som e ganska förvirrad men jag skiter i. Hann knappt lära känna han ändå.
Dock e jag fortfarande på den där jobbiga "get over it" vägen. Jag kanske fick lite fjärillar av han ändå? och det är klart att mitt ex har en liten plats på den vägen oxå.
Det skulle inte vara rättvist och involvera mig med en annan människa känslomässigt.
Förlåt, du förtjänar verkligen den finaste flickan och som kan ge dig det bästa.
Men jag är och kan inte det..
Det är för tidigt och allt går för fort. Det klickar inte.
Jag kanske som tidigare sagt, är jävligt naiv, men jag vill ha mina fjärillar!!
Neh, nu ska jag slå in julklappar, hänga upp julpryls, och fixa klart min Stina's Kyckling.
I veckan ska jag baka lussebullar och obscena pepparkakor.
Jag fick lussebulle och en baguett av en karl på t-banan hem natten mellan lördagen och fredagen.
Kanske därför jag spydde hela lördagen? Nej, jag vet varför jag spydde och de va inte lussebullen.
Jag unbdrar om jag ska skicka sms nästa veckan till snubben som jag träffa på södemalm för typ 2 månader sen? Han va grymt söt..
Nej jusste... Nog med killar...
Ta hand om er där ute! Vi höres!
//Nika
Veckans kommentar
"Asså, sånna som du borde det va olagligt och släppa in här, jag menar det borde va olagligt och va så söt som du är! Fy faaaan vad söt du är!!"
Sagt av en hipsig neurotisk karl som kom fram till mig på puben fem min efter jag kommit in o stod
ensam och vänta på öl.
Knasig helg...
Det har varit ett jävla tjat om kärlek på sista tiden. ALLA vill ha kärlek...!
Nu när det börjar bli mörkare och kylan kryper fram får folk någon slags hysterisk nojja och grabbar tag i det första de hittar?
But why!?
Jag fattar inte... Lever folk hellre ihop med en människa som är "okej" än att va med någon som man faktiskt tycker riktigt om?
Vad hände med den där känslan att när man såg en människa man tyckte om så fick man en kittlande känsla ut i tårna? Det kändes som knäna skulle vika sig , och magen snurrade runt så man nästan vart illamående? Har 2000-talets människor verkligen blivit såååå..... tragiska? eller realistiska?
Den här helgen har verkligen har verkligen varit helt knasig!
Jag har nog inte haft en sån jefla minneslucka på länge som i fredags. Varför får jag alltid det när jag går till ett visst ställe?
Va ute med mina vänner... jag minns inte mkt efter 01-tiden bara att jag vaknar upp i en halvstökig etta i hornstull. Bredvid mig ligger en karl med om något stökigare frisyr och utseende än hans etta.
Oh my god...... Vafaaaaan...
Nåväl, killen kunde ju lira gura någorlunda...
Jag har faktiskt små vaga minnen hur jag hamnade där och vad som hände... urgh.. vill jag verkligen minnas?
Asså, en sak jag har väldigt svårt och förstå, är varför främmande snubbar vill "gå ner på en" när de e ett engångsligg??? Varför?! jag skulle inte friviligt suga balle på vem som helst. Vem fan vet var den snabeln har varit? Och hur vet liraren att jag e renaste bruden i stan? Isch! sånt där går bort.. Grabbar, ta åt er, vi tjejer är väligt överanalyserande och faktiskt, gå inte ner på oss om vi inte ber om det. Vi är ett gäng tjejer som tycker gemensamt att det är lite skabbvarning på det.
Hur som helst.. Efter att ha tagit några andetag och vant mig med baksmällan kryper jag ur sängen och klär på mig. Jag trodde verkligen jag skulle spy rakt över golvet. Bläddrade igenom dåliga disskommentarer i huvet som jag skulle säga ifall han skulle fråga nått.
"Neeh asså egentligen så dejtar ja en kille, jag e kär i en annan, jag e inte intresserad av nå seriöst, du verkar snäll men inte min typ, jag kan ta ditt nr så ringer JAG dig...etc..etc..."
Han sa ingenting, nada nischi! Helt underbart! Vi kallprata lite allmänt bara och sen gick jag...
Helt underbart...
Vart fan va jag någonstans? Hornstull? just här i horsntull har jag aldrig varit? Vad sa han vänster eller höger?
Hittade till min favoritrestaurang. Lyckades föra över lite pengar och köpte tikka mashala med naan bröd... Oooooh jag älskar indisk mat.
Jag förstår inte... När jag är sådär lagom skabbig, bakis, och knullruffs åt alla håll så är jag tydligen mest attraktiv. Grabbar blir helt tokiga och börjar hej vilt och ragga på en. Senast jag råka ut för detta var en väktare som ragga på mig i en trappuppgång och sen försökte erbjuda mig skjuts hem.
Nu var det indiern på restaurangen som höll på.
Jag fick gratis kaffe och digistivekex medans jag väntade på min takeaway mat och en väldigt udda konversation. Jobberbjudande och shit.. Jisses..
Jag förstår verkligen inte?? Är det så att man utsöndrar nå udda hormoner eller freoner som typ skriker "Hellooo! Look at me boys! Jag är nypippad och slampig!"
Eller har de nått med djursinstinkt och göra?
Aja, skumt är det i alla fall...
Jag sov bort hela lördagen.. Baksmälla och ångest botas bäst så. Jag sov och hade bakisbuffé. Tror inte jag har ätit så mkt på länge. Finns ju en orsak till att man gått ner 7 kilo på två veckor.
Det lär man ha gått upp nu hehe..
Vad är kärlek?
Är det bara en blanding av hormoner, inbillning och kemi?
Är det jag tror kärlek är bara sånt där man kände när man var 14?
Jag vill inte ha någon som duger.. Som funkar, så där praktiskt.
Jag levde så i ett år och det var nog fan mitt livs största misstag.
Jag vill inte ha kärlek just nu, jag klarar mig bra ensam, jag vill va ensam.
Så mina vänner... sluta tjata.
Men man vet aldrig när man träffar nån, det kanske blir idag, imorgon eller om 3 år?
Jag tänker inte leta efter det.
Jag vill inte ha någon praktiskt som bara duger.
Jag vill bli knäsvag, fjärilar i magen, och bli allmänt förvirrad.
Ligga på sängen o undra, bli gladast i välden av ett löjligt sms.
DET är kärlek för mig, och om jag inte får känna så här med en person så tänker jag vänta tills den dagen kommer hur lång tid det än kommer ta.. för nån gång kommer den?
Elller är jag bara orealistisk och otroligt naiv?
Kunde man bara känna så när man va typ 14?
