Ett fullkomligt kaos...

Ja! Så va det dags igen då!

Först vill jag välkomna det härliga mörker som lägger sig över vårt vackra land. Den här härliga tiden då det börjar bli riktigt mörkt och grått. Då det är mörkt som satan och folk är på toppen humör!...NOT!
Jag pratar såklart om vintertid!

Samma sak vaaaarje år. Tunnelbanevagnar som pajar så man få åka stående nästan på varandra i rusningstrafik varje morgon. Folk knuffas och puttas som tokar för att ens få plats på tågen. Där står man i 40 minuter med näsan i nåns skalle med krull från 1983 och samtidigt har man en gubbsjuk fan som smygtallar än på häcken. Jag älskar stockholms lokaltrafik.

Ena dagen har vi minusgrader med snö, andra dagen plusgrader med regn och ibland har vi turen att få minsugrader efter det så pensionärerna ligger som kägglor längs vägarna och ortopederna hurrar för övertid.

Nej, nu ska jag sluta gnälla.. Det är ju faktiskt ganska soft o åka pulka och göra snöänglar när snön väl kommer. Vintern är ju ändå ganska vacker.

Jag har faktiskt aldrig fått höstdepression. Jag har varit lite smått låg ibland när det varit höst men i år, har jag varit riktigt "sjuk". Det är jävligt läskigt hur man plötsligt kan bli så psykist dålig så man låser in sig i sin lägenhet och vägrar gå ut. Hur man tappar omdömet helt och gör helt tokiga saker.
Jag trodde att jag skulle avlida. Panikångest, agrofobi, you name it!
Gjorde en hel del dumma oansvariga saker, mådde pest... Så jag låste in mig i 4 dagar hemma.
Åh, vad jag grät... jag grät och jag grät.. Jag böla o snora flera timmar. Minns inte senast jag grät, iaf inte sådär. Jag kände mig som jag va tre år igen och bara kunde sitta och gallskrika och stortjuta.
Fan va skönt det va...

Nu ska man kanske passa på och ge ett stort tack till min ex-pojkvän som faktiskt ställde upp och tog hand om mig när jag va ett vrak...
Synd bara att det spåra ur nu mot slutet. Kan vi inte bara va vänner? Sluta älska mig.. Snälla?

När jag väl vågade mig ut igen gick jag över till mina föräldrar. Ja, de bor bara fem min ifrån mig men det är ett steg på vägen?
Satt där o pladdra och fika ett tag. Allt började kännas bättre.. Jag tycker om mina föräldrar, jag blir glad av att träffa dom... Jag kanske borde säga det till dom oftare?

Utgång i lördags, gjorde bort mig som vanligt. Tappa mitt omdöme, och allt som har med värdighet och göra.
Skulle sluta upp med och bli "utnyttjad", om man nu egentligen kan kalla de för det.
Nåväl, försöker blicka frammåt... ska skärpa mig, jag lovar.

Oh, btw... Jag har fortfarande ingen MrBig eller McDreamy... Det kommer nog inte hända på ett tag heller, jag vill inte ha det. Jag hade en man kunde kalla för min "McDreamy". Men inte riktigt. Jag va ju inte intresserad? eller? Det spelar ingen roll, jag va förvirrad då. Ville va ensam men behövde bara någon. Jag behöver någon nu ibland också, men hell no att jag tänker binda mig förens jag blir typ 35! Orkar bara inte hoppa runt. Ger nog fan i allt istället.

På tisdag ska det bli kul i alla fall! Förhoppningsvis kan de bli najs på lördag kväll, men tisdag är något och se fram emot. Grymt bra band lirar.
Ska börja gå oftare på spelningar. I Love it!
Synd bara att de flesta av mina vänner är radiolyssnare och hellre går ut och super ner sig på nått svettigt dunkadunka hak med nyutkläckta, finniga 18åringar.
Sökes en vänlig själ och gå på spelningar med!


Jaja.. dags och sova. Det är en dag imorgon oxå.

Ta hand om varandra...